Hej igen!
Förra fredagen (4/3) åkte vi till San Juan i La Union för att surfa. Resan dit tar ungefär två timmar och kostar mellan 8 och 15 kr med något slags semi-lokaltrafik. Baguio där vi har vår bas är beläget på en ganska hög höjd. Därför är klimatet och växtligheten ganska lik svensk sommar. När man färdas ”nedåt” märker man ganska snabbt en förändring i både klimat och natur. Från barrskog till tropik på ca 30 minuter.
Vi kom fram till San Juan på eftermiddagen. Vår vistelse där inleddes med en kolosal felnavigering signerad Mattias. Efter att vi ställt oss frågan i vilken riktning vi skulle följa stranden och Viktor sagt ”vänster, för det var där alla bungalows var” gick vi åt höger. Och som vi gick; vi gick åt fel håll i minst en halvtimme, under vilken navigatören (Mattias) envist hävdade att: - vi är snart framme, - det måste vara bakom nästa hörn, - det är nog bara fem minuter osv... Efter ett stop med kall öl, tropiskt regn, en titt i lonely planet, och sedan en jeepney tur till en bit söderut (vi gick norrut) om utångspunkten hittade vi äntligen ett ställe att bo på; Sebay Surf resort. Där blev det ett ordentligt skrovmål, några öl och en tidig kväll.
Lördag morgon ägnades åt surfning. Vi hade två timmar med instruktör och det gav resultat. Efter ett antal försök stod vi på brädorna vid nästan varje försök. Viktor var först med att lyckas stå, medan Mattias lyckades rida dagens sista våg ändå in till strandkanten! Great success, som Borat skulle sagt!
Efter surfningen försökte vi leta upp ortens enda dykfirma. Den skulle enligt guideboken ligga ute på en udde som heter poropoint. Väl ute vid poropoint lyste dykfirman med sin frånvaro. Istället fanns där en snuskigt lyxig tråkresort, en kustbevakningsbas, och ett filippinskt flygvapen. Där fanns även ett antal vakter som såg förvirrade ut då man frågade efter en dykfirma. Efter att ha irrat omkring i en tricykle ett bra tag insåg vi att det var dags att ge upp letandet. Efter surfningen och dykdebaclet tyckte vi oss vara välförtjänta av en guinness på en irländsk pub som samma guidebok rekommenderat. Självklart hade ”Finnigan's” klappat igen i slutet på förra året.! Vi misstänker att guideboken är jinxad.
I måndags hade vi halvtidsbedömning och ett möte med ma'am Carmen. Hon verkade mycket nöjd med vår vistelse här och det verkar vi med. Vi gjorde upp vårt schema för resten av tiden här och fick igenom vårt önskemål om fler timmar per vecka än vi hittills haft. Nu kommer vi att ha 40 timmar praktik i veckan istället för 30 som hemma. Detta gör att vi kommer få möjlighet till två lite längre ledigheter, den första under Ellens vistelse hos oss, och tid att se oss omkring mer i landet.
Senare under måndagen påbörjade vi vår palliativa praktik. Den största och mest uppenbara skillnaden än så länge är relationen mellan handledare och elever. Hemma bygger man upp ett förtroende till sin handledare, man frågar om man är tveksam och det brukar vara en ganska öppen och jämlik relation. Här påminner universitetet på vissa sätt om ett gammalt ”hederligt” tukthus. Eleverna är i många fall livrädda för sina handledare, det finns ett häfte med fel man kan begå och dess konsekvenser. T ex om en elev stavar fel i sin patients (handskrivna) journal kan läraren ”döma” eleven till åtta timmars kvarsittning. Om en elev dyker upp i en felstruken uniform (vad det nu betyder) riskerar denne att bli hemskickad och får istället göra 32 timmars extra praktik vid annat tillfälle. Elever får inte färga håret, inte hålla varandras händer iklädda skoluniform, inte bli gravida. Manliga elever får heller inte bära piercing. Kort och gott är det mesta förbjudet!
Vår handledare i måndags, tisdags och onsdags tillhörde den typ av människa som njuter av att sätta skräck i sina elever. Hon verkade även finna njutning i att se oss förvirrade och vilsna under de första dagarna. Förutom alla nya rutiner och skillnader i arbetssätt har vi ett nästan helt nytt språk att lära oss, bestående av medicinska förkortningar på engelska. Häromdagen fick vi t ex frågan om vi var bekanta med ”CBG provtagning”. Utan att ha en aning om vad ”CBG” stod för svarade vi nej. Det visade sej att CBG står för capillar blood glucose vilket vi är minst sagt bekanta med vid det här laget.
I torsdags (10/3) gick vi med en ny grupp studenter och en ny handledare. Den nya handledaren Maryknole kändes modernare. Hon var rolig, vänlig och det tog inte emot att fråga henne. Hon verkade också vara minst lika kunnig som surpuppan tidigare i veckan. Hon påminde en del om Mr Caluza som var vår handledare uppe i bergen och som är en av de bästa lärarna vi haft under vår studietid. Tyvärr fick vi endast tillbringa två dagar med Maryknole och hennes grupp då fredagen var deras sista praktikdag. Vi hoppas att vår nästa handledare är av samma virke som Maryknole och att Margaret Thatcher tanterna är ett utdöende släkte!
Tack o hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar