Hey Jude!

Hej igen!

Sedan förra blogginlägget har det hunnit hända mycket. Vi har hunnit med våra två sista turer till bergen, vaknat av jordbävningar, upplevt en riktig kulinarisk skräckupplevelse och mycket därtill.

Då våra filipinska klasskamrater har betydligt kortare primärvårdspraktik än vi, hann vår förra grupp redan avsluta sin praktik medan vi var ute med MNC. Det kändes lite sorgligt att skiljas åt från dem men vi kommer att hålla kontakten. Därför fick vi åka med en ny grupp upp till bergen för våra två sista utflykter. Våran nya grupp var precis som den gamla, helt sprittsprångande galen. Uppgifterna var till stora delar samma som tidigare, men interventionerna, vars syfte är att fungera som isbrytare, byggde mer på självförnedring än vad vi är vana vid (speciellt under den sista veckan). I kjol och peruk dansade vi den troligtvis fulaste dansen någonsin (solrosdansen) och den troligtvis näst fulaste dansen någonsin (Shakiras waka waka). Vi förhöll oss till en början ganska tveksamma till detta, men när även den kliniska instruktören Mr Caluza glatt klev i en kjol var det bara att gilla läget. Gjort är gjort och nu hoppas och ber vi till alla möjliga gudar om att detta inte ska hamna på youtube.

På kvällen var det dags för nästa prövning. Gruppen hade bestämt sej för att fira av oss och det började trevligt. Först åt vi en god jättemiddag, sen lekte vi lekar och sjöng sånger vid lägerelden vi gjort upp utanför vårt skjul. Vi sjöng och spelade en modifierad och fritt översatt version av Håkan Hellströms låt Ramlar. Sedan blev det värre; kanske för att straffa oss för vår sånginsatts bestämdes det att vi skulle representera våra respektive lag i en hetsätartävling. Den så kallade ”maträtten” bestod av (trumvirvel) kycklinghuvud serverat med kycklingtarmar, serverat utan vare sig tillbehör eller tillstymmelse till alkohol att skölja ner och tvaga sitt inre med. I samma stund som tänderna krasade genom skallbenet fick vi veta att våra kräkreflexer fungerar som de ska. Vi är rörande överens om att det utan tvekan är det äckligaste vi någonsin ätit. Hade till och med kunnat skölja ner skiten med Balutshake! Det var helt omöjligt att vara finkänslig gentemot kockarna angående kycklinghuvudena. Då de förstod att kycklinghuvudena inte var vår kopp te frågade de med huvudet på sned och hundvalpsögon om inte tarmarna i alla fall var yummie? I ärlighetens namn var de inte det minsta yummie men vi lyckades uppbåda något slags artighet och mumla fram någon diplomatiskt om att de inte var så farliga... Än i skrivande stund blir vi illa till mods då vi tänker på tävlingsmomentet. Hur gick det då? Mattias, den gamle veggisen, vann (om det nu är någonting att vara stolt över...).

För att kompensera en förlorad vecka av psykiatripraktiken på hemmaplan har vi lovat psykiatriansvariga Anita att göra en jämförelse mellan hur den fungerar i Sverige och Filippinerna. För att försöka få en inblick i den filipinska psykiatrin hade vi bokat in två dagars studiebesök på en sluten psykiatriavdelning. Efter papperskrångel blev de två dagarna endast en, men det kändes som det räckte. I likhet med i Sverige är psykvården lågprioriterad. Byggnaden såg ut som ett fängelse både invändigt och utvändigt. Avdelningen var uppdelad i en sal för kvinnor och en för män, i salarna förde patienterna en minst sagt spartanskt tillvaro. De hade tillgång till toalett, varsin säng, vattenflaska och kläderna de bar. Där tillbringade de ca 20 timmar om dygnet med undantag för måltider och gemensam aktivitet på taket av sjukhuset. Under måltiderna fungerade studenterna och vårdarna som fanns på respektive sida av avdelningen ungefär som plitar. De två vårdarna och tio studenterna stod lutade mot väggen av matsalen och såg att allting ”gick rätt till”. De pekade på patienterna, pratade överhuvudet på dem, och behandlade dem i allmänhet sämre än vad vi är vana att behandla djur. Vi tycker att vistelsen där är något av de mest nedslående vi än så länge stött på inom någon form av vård. Visst har vi både stött på väldigt sjuka patienter med hemska sjukdomar och även dödsfall men det här är nedslående på ett annat sätt. Efter att ha vårdat döende patienter har man ändå haft känslan av att de fått den bästa hjälpen efter förutsättningarna som rått. Här i filipinerna är den offentliga vårdens resurser knappa och psykiatrin här är systematiskt bortprioriterad men det går inte att skylla allt på det. Vårdarna är kunniga om diagnoser men det känns som de glömt bort att det är människor de arbetar med och tycker mest att patienterna är till besvär. En dålig vård är satt i system och det drabbar dem som är allra sårbarast. Det är tragiskt. När dagen var över och vi gick ifrån avdelningen var det med en stor klump i magen och lust att iscensätta en rymning liknande den i Luke Rhineharts ”tärningsmannen”.

En av de få fina stunderna på avdelningen var när en av få patienter som inte var helt neddrogad och var intresserade av oss, ville att vi skulle sjunga för varandra. Han undrade om vi gillade the beatles och stämde upp i Hey Jude, sedan sjöng både vi och resten av avdelningen med. Vi hoppas på att våra upplevelser på psykiatriavdelningarna i sverige blir bättre men är inte säkra på det.

Till något roligare nu:

I torsdags kväll anlände Viktors föräldrar och lillebror till Baguio City, efter att ha spenderat ett par dagar i Boracay. Taxichaffören körde dem med en gång rätt utan att någon av dem såg hotellet. Därför brände han ut på stora vägen och pappa Ola ringde och sa ”Viktor, nu är det kris”. Tillslut kom de fram till hotellet och var redo att under tre dagar uppleva vår tillfälliga hemstad. Vi tog dem med till alla våra favoritställen för god mat och dryck. De kom hit under kulmen av Panabenga (blomfestivalen) med parader längs hela Session Road. Mycket trevligt att se, men staden har aldrig känts så trång. På den annars rätt så lugna marknaden gick det knappt att ta sig fram. Där fick Viktor tillfälle att använda sina ilocanokunskaper under köpslåendet: ”Apay tourist ak?” (ser jag ut som en turist eller?), varpå försäljaren stelnade till, hastigt skakade på huvudet, sa ”no sir” och snabbt gav det rätta priset.

Mamma Kerstin ville ha en liten resedator, så därför införskaffades en sådan som Viktor kan använda under resten av vistelsen. Skönt, då den gamla sega datorn förmodligen hade skadlig inverkan på både nerver och blodtryck. Den tjänar i väntan på pensionering fått stillsammare arbetsuppgifter som klädpress.

Imorgon, fredag planerar vi att åka till La Union ca två timmars resväg härifrån för att få en första skymt av stranden och försöka oss på att surfa.

/Mattias och Viktor

Kolla texten på lappen i fönstret, - pulutan betyder "fingerfoods"

Vår klass vid den högst belägna vägsträckan i Filippinerna

I ett annat liv hade Mattias kunnat bli en classy crackhora.

 Hitta Viktor!

Äcklig mat, trauma!  Kycklingtarmar o huvuden...

God mat! Sarap!

Lägg till bildtext

Karta över vårat område i Buguias

Vår favorit neonskylt i Baguio!

Med ägaren Andy!

Hälsning från vår förra grupp när vi kom till vårt kära skjul i bergen.

Panabenga 2011

The Cedenheims

Lägg till bildtext