MNC och Nevada Square

Hej igen!

Efter tre veckor här i Baguio har vi börjat forma oss en vardag. I stora drag ser den ut på följande sätt: - I början av veckan är vi ute på landsbygden och bedriver primärvård, - onsdagkvällar dricker vi ett par välkommen hem öl till vår egen ära tillsammans med våra baguiovänner på stammishaket Rumours. Torsdag + fredag försöker vi göra lite nytta, skoluppgifter, lämna in tvätt mm. Lördag förmiddag vigs vanligen åt planering inför nästa veckas tur till landsbygden. Vi har även våra favoritrestauranger här. Det enda vi saknar är ett riktigt bra frukoststället. Bra Kaffe (läs; utan socker eller sötningsmedel) finns det som tur gott om, däremot ger vi snart upp hoppet om att hitta ett ställe som serverar någonting annat bröd än sötat formbröd.

I Lördags hade vi på förmiddagen ett möte med Mrs Carmen Bolinto som förutom att ansvara för studentutbytet mellan ESH och SLU även är en av de drivande i MNC (mobile nursing clinic). Mötet gällde veckans expedition som vi hade turen att få följa med på. MNC vill utveckla primärvården i otillgängliga områden samt bedriva hälsofrämjande utbildning bland invånarna. Området dit vi for heter Catlubong och ligger ca sex timmars skumpig bilfärd från Baguio. Det var bara MNC's andra besök dit så arbetet ligger alltså fortfarande i startgroparna. Arbetet vi utförde under vår vistelse syftade till att lokalisera var byinvånarna bor samt kartlägga de vanligaste sjukdomsorsakerna. Det visade sej att högt blodtryck är någonting som de flesta i trakten lider av. Den främsta orsaken är paradoxalt nog dieten. Fett, socker och salt är någonting som invånarna gärna äter i stora mängder medan deras hemodlade grönsaker skördas och säljs.

Innan söndagens till Catlubong hann vi med en utekväll som vi skjutit upp. Folk har sedan vår första dag här pratat om området Nevada Square, Baguios svar på stureplan. I lördags bestämde vi oss sent omsider att det var dags för ett studiebesök. Expeditionen dit bestod av Viktor, Mattias, Hector och hans kompis Millicent och förbereddes tillsammans med Andy på Rumours. Alla brats och hipsters från stureplan har här sina sydkoreanska spegelbilder, och vi kände oss ungefär lika malplacerade som vanligt bland sånt klientel. De koreanska stekarna verkade i alla fall ha kul och röjde till skillnad från sina svenska motsvarigheter som mest ser skitnödiga ut. Någon tendens till vaskning syntes heller inte till. Vi hade en intressant och ganska trevlig kväll där, men tycker att vi har träffat intressantare människor på annat håll och ser inte någon större anledning att återvända.

Nu ska vi ut och klippa oss och köpa hopprep!

Ground control to major Tom, over and out!

Non-motion pictures

Hej hej!

Här kommer en första rapport från Baguio!

Vi hade hoppats kunna lägga upp den i filmform, men då vi haft en del strul med tekniken (internetanslutning samt filmredigeringsprogram) får det bli gammal hederlig text + några fotografier.

Teknikstrul är värdsliga problem så de har inte hindrat oss från att stortrivas här. Första veckan hade vi väldigt mycket ledig tid. Vi hade en del orientering på campusområdet, vi kände oss ganska fåniga när vi blev runtvallade som boskap. Men campus är stort och vi kan vara lite vimsiga så det var väl bra! Den lediga tiden ägnades åt att se oss omkring i stan och vi hittade snabbt vänner, smultronställen och vattenhål. Vi sitter på ett av dessa ställen just nu och skriver det här, nämligen baren Rumours som ägs av det entusiastiska paret Dennis och Andy. Förutom iskall öl och smarriga margharitas erbjuds här ett snabbare och stabilare bredband än vår skola har.

Vi hamnade här redan första kvällen då vi skulle fira vår ankomst och lärde förutom ägarna känna Hector som blivit en av våra bästa vänner här. Vi hade båda en av våra livs roligaste kvällar tillsammans med bland andra Hector då vi av en slump hamnade på en reggae klubb med ett fantastiskt band från Manila. Vår gode vän stannade kvar med oss till fyrarycket bara för att se till att vi kom hem säkert med en taxi. Detta trots att han skulle börja jobba klockan sju morgonen därpå. Men vi tror han hade sjukt roligt han med.

Vi har även hunnit med ett par turer upp till bergen, provinsen Benguet och den lilla byn Buguias. Där är folket fattiga, stolta och givmilda. De skäms över sin fattigdom likt vi skäms över vår rikedom. Även på CSN bidrag lever vi i överflöd här. En jordbrukarfamilj bestående av två vuxna och två barn som vi besökte berättar att de tjänar 50 pesos/dag, detta motsvarar 7.50kr. En Big Mac o Co kostar 150 pesos. Vi åkte upp till Buguias i en minibuss tillsammans med våra 13 klasskamrater som är ett gäng störtsköna galningar. Vår Clinical Instructor, mr. Caluza, är galnast av alla och vi tror att beundran är ömsesidig. Han är en jordnära mänsklig version av gurun i Kung Fu Panda, som dessutom besitter enorma kunskaper inom allt som rör sjuksköterskans arbetsområde. Han har förmågan att lyckas med det svåra att vara en bra och tydlig ledare samtidigt som han är en i gänget. Hans lärometod bygger på att inspirera och engagera studenterna på ett humoristiskt sätt att själva ta ansvar och styra över sin utbildning. Metoden fungerar utmärkt! Vi känner oss mer motiverade och kunskapstörstiga än någonsin.

I Buguias samhälle har vi börjat kartlägga var invånarna bor och gjort en del hembesök. I förrgår var vi på en av skolorna och lärde eleverna i årskurs nio hjärt- och lungräddning.

Som sagt har vi haft lite strul gällande videobloggen, men vi jobbar på det och hoppas kunna lägga upp nästa del snarast.

Klart slut varulvstjut! 

 Fosterägg

Stugan på 25 kvadratmeter där vi trängs 16 pers i sovsäckar på golvet

 Lunch med härlig bergsutsikt

 Mr. Caluza!

 Frustrerad över datorhaveri

 HLR-utbildning på högstadieskolan i Buguias

 

 Klassen, midwife och någon som håller i en unge

 En Buguias-bo

Förresten! Vi har även gjort något vi så sent som på Arlanda sa att vi ALDRIG skulle göra, nämligen ätit balut. För er oinvigda är det befruktade ankägg innehållande utvecklade foster. Det är någonslags lokalt tilltugg till ölen. Viktor trodde dessutom på allvar att fostren fortfarande levde, så han var ännu blekare i fejan än vanligt medan ägget/fostret långsamt slank ned. - Det är otroligt vad lite grupptryck kan åstadkomma!