100 Days in Baguio: mars 2011

Hej igen!

Förra fredagen (4/3) åkte vi till San Juan i La Union för att surfa. Resan dit tar ungefär två timmar och kostar mellan 8 och 15 kr med något slags semi-lokaltrafik. Baguio där vi har vår bas är beläget på en ganska hög höjd. Därför är klimatet och växtligheten ganska lik svensk sommar. När man färdas ”nedåt” märker man ganska snabbt en förändring i både klimat och natur. Från barrskog till tropik på ca 30 minuter.

Vi kom fram till San Juan på eftermiddagen. Vår vistelse där inleddes med en kolosal felnavigering signerad Mattias. Efter att vi ställt oss frågan i vilken riktning vi skulle följa stranden och Viktor sagt ”vänster, för det var där alla bungalows var” gick vi åt höger. Och som vi gick; vi gick åt fel håll i minst en halvtimme, under vilken navigatören (Mattias) envist hävdade att: - vi är snart framme, - det måste vara bakom nästa hörn, - det är nog bara fem minuter osv... Efter ett stop med kall öl, tropiskt regn, en titt i lonely planet, och sedan en jeepney tur till en bit söderut (vi gick norrut) om utångspunkten hittade vi äntligen ett ställe att bo på; Sebay Surf resort. Där blev det ett ordentligt skrovmål, några öl och en tidig kväll.

Lördag morgon ägnades åt surfning. Vi hade två timmar med instruktör och det gav resultat. Efter ett antal försök stod vi på brädorna vid nästan varje försök. Viktor var först med att lyckas stå, medan Mattias lyckades rida dagens sista våg ändå in till strandkanten! Great success, som Borat skulle sagt!

Efter surfningen försökte vi leta upp ortens enda dykfirma. Den skulle enligt guideboken ligga ute på en udde som heter poropoint. Väl ute vid poropoint lyste dykfirman med sin frånvaro. Istället fanns där en snuskigt lyxig tråkresort, en kustbevakningsbas, och ett filippinskt flygvapen. Där fanns även ett antal vakter som såg förvirrade ut då man frågade efter en dykfirma. Efter att ha irrat omkring i en tricykle ett bra tag insåg vi att det var dags att ge upp letandet. Efter surfningen och dykdebaclet tyckte vi oss vara välförtjänta av en guinness på en irländsk pub som samma guidebok rekommenderat. Självklart hade ”Finnigan's” klappat igen i slutet på förra året.! Vi misstänker att guideboken är jinxad.

I måndags hade vi halvtidsbedömning och ett möte med ma'am Carmen. Hon verkade mycket nöjd med vår vistelse här och det verkar vi med. Vi gjorde upp vårt schema för resten av tiden här och fick igenom vårt önskemål om fler timmar per vecka än vi hittills haft. Nu kommer vi att ha 40 timmar praktik i veckan istället för 30 som hemma. Detta gör att vi kommer få möjlighet till två lite längre ledigheter, den första under Ellens vistelse hos oss, och tid att se oss omkring mer i landet.

Senare under måndagen påbörjade vi vår palliativa praktik. Den största och mest uppenbara skillnaden än så länge är relationen mellan handledare och elever. Hemma bygger man upp ett förtroende till sin handledare, man frågar om man är tveksam och det brukar vara en ganska öppen och jämlik relation. Här påminner universitetet på vissa sätt om ett gammalt ”hederligt” tukthus. Eleverna är i många fall livrädda för sina handledare, det finns ett häfte med fel man kan begå och dess konsekvenser. T ex om en elev stavar fel i sin patients (handskrivna) journal kan läraren ”döma” eleven till åtta timmars kvarsittning. Om en elev dyker upp i en felstruken uniform (vad det nu betyder) riskerar denne att bli hemskickad och får istället göra 32 timmars extra praktik vid annat tillfälle. Elever får inte färga håret, inte hålla varandras händer iklädda skoluniform, inte bli gravida. Manliga elever får heller inte bära piercing. Kort och gott är det mesta förbjudet!

Vår handledare i måndags, tisdags och onsdags tillhörde den typ av människa som njuter av att sätta skräck i sina elever. Hon verkade även finna njutning i att se oss förvirrade och vilsna under de första dagarna. Förutom alla nya rutiner och skillnader i arbetssätt har vi ett nästan helt nytt språk att lära oss, bestående av medicinska förkortningar på engelska. Häromdagen fick vi t ex frågan om vi var bekanta med ”CBG provtagning”. Utan att ha en aning om vad ”CBG” stod för svarade vi nej. Det visade sej att CBG står för capillar blood glucose vilket vi är minst sagt bekanta med vid det här laget.

I torsdags (10/3) gick vi med en ny grupp studenter och en ny handledare. Den nya handledaren Maryknole kändes modernare. Hon var rolig, vänlig och det tog inte emot att fråga henne. Hon verkade också vara minst lika kunnig som surpuppan tidigare i veckan. Hon påminde en del om Mr Caluza som var vår handledare uppe i bergen och som är en av de bästa lärarna vi haft under vår studietid. Tyvärr fick vi endast tillbringa två dagar med Maryknole och hennes grupp då fredagen var deras sista praktikdag. Vi hoppas att vår nästa handledare är av samma virke som Maryknole och att Margaret Thatcher tanterna är ett utdöende släkte!

Tack o hej!

Förresten! När Viktor tog på sig sina nytvättade byxor satt det en liten skorpion i ena byxbenet. Den upptäcktes och likviderades med en tung känga.

Hej igen!

Sedan förra blogginlägget har det hunnit hända mycket. Vi har hunnit med våra två sista turer till bergen, vaknat av jordbävningar, upplevt en riktig kulinarisk skräckupplevelse och mycket därtill.

Då våra filipinska klasskamrater har betydligt kortare primärvårdspraktik än vi, hann vår förra grupp redan avsluta sin praktik medan vi var ute med MNC. Det kändes lite sorgligt att skiljas åt från dem men vi kommer att hålla kontakten. Därför fick vi åka med en ny grupp upp till bergen för våra två sista utflykter. Våran nya grupp var precis som den gamla, helt sprittsprångande galen. Uppgifterna var till stora delar samma som tidigare, men interventionerna, vars syfte är att fungera som isbrytare, byggde mer på självförnedring än vad vi är vana vid (speciellt under den sista veckan). I kjol och peruk dansade vi den troligtvis fulaste dansen någonsin (solrosdansen) och den troligtvis näst fulaste dansen någonsin (Shakiras waka waka). Vi förhöll oss till en början ganska tveksamma till detta, men när även den kliniska instruktören Mr Caluza glatt klev i en kjol var det bara att gilla läget. Gjort är gjort och nu hoppas och ber vi till alla möjliga gudar om att detta inte ska hamna på youtube.

På kvällen var det dags för nästa prövning. Gruppen hade bestämt sej för att fira av oss och det började trevligt. Först åt vi en god jättemiddag, sen lekte vi lekar och sjöng sånger vid lägerelden vi gjort upp utanför vårt skjul. Vi sjöng och spelade en modifierad och fritt översatt version av Håkan Hellströms låt Ramlar. Sedan blev det värre; kanske för att straffa oss för vår sånginsatts bestämdes det att vi skulle representera våra respektive lag i en hetsätartävling. Den så kallade ”maträtten” bestod av (trumvirvel) kycklinghuvud serverat med kycklingtarmar, serverat utan vare sig tillbehör eller tillstymmelse till alkohol att skölja ner och tvaga sitt inre med. I samma stund som tänderna krasade genom skallbenet fick vi veta att våra kräkreflexer fungerar som de ska. Vi är rörande överens om att det utan tvekan är det äckligaste vi någonsin ätit. Hade till och med kunnat skölja ner skiten med Balutshake! Det var helt omöjligt att vara finkänslig gentemot kockarna angående kycklinghuvudena. Då de förstod att kycklinghuvudena inte var vår kopp te frågade de med huvudet på sned och hundvalpsögon om inte tarmarna i alla fall var yummie? I ärlighetens namn var de inte det minsta yummie men vi lyckades uppbåda något slags artighet och mumla fram någon diplomatiskt om att de inte var så farliga... Än i skrivande stund blir vi illa till mods då vi tänker på tävlingsmomentet. Hur gick det då? Mattias, den gamle veggisen, vann (om det nu är någonting att vara stolt över...).

För att kompensera en förlorad vecka av psykiatripraktiken på hemmaplan har vi lovat psykiatriansvariga Anita att göra en jämförelse mellan hur den fungerar i Sverige och Filippinerna. För att försöka få en inblick i den filipinska psykiatrin hade vi bokat in två dagars studiebesök på en sluten psykiatriavdelning. Efter papperskrångel blev de två dagarna endast en, men det kändes som det räckte. I likhet med i Sverige är psykvården lågprioriterad. Byggnaden såg ut som ett fängelse både invändigt och utvändigt. Avdelningen var uppdelad i en sal för kvinnor och en för män, i salarna förde patienterna en minst sagt spartanskt tillvaro. De hade tillgång till toalett, varsin säng, vattenflaska och kläderna de bar. Där tillbringade de ca 20 timmar om dygnet med undantag för måltider och gemensam aktivitet på taket av sjukhuset. Under måltiderna fungerade studenterna och vårdarna som fanns på respektive sida av avdelningen ungefär som plitar. De två vårdarna och tio studenterna stod lutade mot väggen av matsalen och såg att allting ”gick rätt till”. De pekade på patienterna, pratade överhuvudet på dem, och behandlade dem i allmänhet sämre än vad vi är vana att behandla djur. Vi tycker att vistelsen där är något av de mest nedslående vi än så länge stött på inom någon form av vård. Visst har vi både stött på väldigt sjuka patienter med hemska sjukdomar och även dödsfall men det här är nedslående på ett annat sätt. Efter att ha vårdat döende patienter har man ändå haft känslan av att de fått den bästa hjälpen efter förutsättningarna som rått. Här i filipinerna är den offentliga vårdens resurser knappa och psykiatrin här är systematiskt bortprioriterad men det går inte att skylla allt på det. Vårdarna är kunniga om diagnoser men det känns som de glömt bort att det är människor de arbetar med och tycker mest att patienterna är till besvär. En dålig vård är satt i system och det drabbar dem som är allra sårbarast. Det är tragiskt. När dagen var över och vi gick ifrån avdelningen var det med en stor klump i magen och lust att iscensätta en rymning liknande den i Luke Rhineharts ”tärningsmannen”.

En av de få fina stunderna på avdelningen var när en av få patienter som inte var helt neddrogad och var intresserade av oss, ville att vi skulle sjunga för varandra. Han undrade om vi gillade the beatles och stämde upp i Hey Jude, sedan sjöng både vi och resten av avdelningen med. Vi hoppas på att våra upplevelser på psykiatriavdelningarna i sverige blir bättre men är inte säkra på det.

Till något roligare nu:

I torsdags kväll anlände Viktors föräldrar och lillebror till Baguio City, efter att ha spenderat ett par dagar i Boracay. Taxichaffören körde dem med en gång rätt utan att någon av dem såg hotellet. Därför brände han ut på stora vägen och pappa Ola ringde och sa ”Viktor, nu är det kris”. Tillslut kom de fram till hotellet och var redo att under tre dagar uppleva vår tillfälliga hemstad. Vi tog dem med till alla våra favoritställen för god mat och dryck. De kom hit under kulmen av Panabenga (blomfestivalen) med parader längs hela Session Road. Mycket trevligt att se, men staden har aldrig känts så trång. På den annars rätt så lugna marknaden gick det knappt att ta sig fram. Där fick Viktor tillfälle att använda sina ilocanokunskaper under köpslåendet: ”Apay tourist ak?” (ser jag ut som en turist eller?), varpå försäljaren stelnade till, hastigt skakade på huvudet, sa ”no sir” och snabbt gav det rätta priset.

Mamma Kerstin ville ha en liten resedator, så därför införskaffades en sådan som Viktor kan använda under resten av vistelsen. Skönt, då den gamla sega datorn förmodligen hade skadlig inverkan på både nerver och blodtryck. Den tjänar i väntan på pensionering fått stillsammare arbetsuppgifter som klädpress.

Imorgon, fredag planerar vi att åka till La Union ca två timmars resväg härifrån för att få en första skymt av stranden och försöka oss på att surfa.

/Mattias och Viktor